Lidandet började redan på jobbet, denna enorma våg av ångest.
Att jag blev tvungen att borsta tänderna på toaletten på jobbet var rena plågeriet. Fastän städerkan precis varit där ( och städat! ) så kändes det så ohygeniskt. Jag inbillade mig att där var fullt med elaka bakterier som sniffade på min tandkräm och kliade ryggen mot min tandborste.
Att dessutom behöva skölja munnen med vatten från handfatet var en utmaning.
Helt matt efter denna energikrävande handling tog jag mig till slut från jobbet till tandläkaren.
Det väntrummet gör ingen glad så jag tänkte att jag får bläddra i en tidning med senaste skvallret. Det visade sig att det var inte det senaste skvallret, utan snarare en gammal avlagd tidning. När jag väl hade lyft i det stela spektaklet började jag funder på hur inpregnerad den egentligen var.
Så var det dags, upp på operationsbordet. När det blev tal om bedövning frågade sköterskan tandläkaren i fall hon ville ha den långa, det ville hon.
Direkt efter drogningen fick jag skölja. Tandläkaren sa något om kärl och en droppe blod. När jag spottade förstod jag vad hon menade, bortsett från det där med droppe.
Nu skulle här borras! Till min stora förvåning så hade bedövningen tagit vid första försöket.
Med alla verktyg i munnen funderade jag på om dom verkligen lyckats sterilisera helt och hållet, eller om eventuellt sköterskan hade en dålig dag och tänkt: Äsch, den förra patienten hade ju inte så många tänder, så vi kan nog köra med samma en vända till.
Mot slutet kom panikkänslorna ordentligt, skulle dom lyckas få ut allt dom stoppat in eller skulle dom glömma något?
Jag klarade det den här gången med! Och jag fick betala 846:- för det.
Nu, tre timmar senare sitter jag här med halva ansiktet bortdomnat och undrar om det blir någon kvällsmat i kväll.
Avslutningsvis: All ära åt tandläkare, ni vill så väl och vi tycker så illa om er, men ändå gör ni ett kanonjobb! Min tandläkare ser dessutom rar ut, vilket gör att jag faktiskt kan lägga undan min tidigare teori om att dom njuter av att plåga andra.
tisdag 20 januari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar